Gunhild Vatns keramik
Love Jönsson | August 5, 2005 | Artikkel”[—] I den norska keramikern Gunhild Vatns (f. 1969) arbeten omskapas redskap med konnotationer till makt, kontroll och tuktande till utsökta vita porslinsskulpturer. Bland de redskap som avbildas finns kirurgiska instrument och djurbetsel, de senare modifierade så att de skulle kunna passa i en mänsklig mun. Skulpturernas perfekta, industriella apparition distanserar dem från den verklighet objekten springer ur: det kirurgiska ingreppets smärta, betslets tvång. På utställningen Bits i Oslo 2003 hade Gunhild Vatn monterat några av de porslinsbetsel som ställdes ut på så sätt att betraktaren kunde se en spegelbild av sig själv, med betslet placerat framför sin egen mun. I likhet med många andra skulpturer som relaterar till bruksföremål och redskap provocerade betslen här fram en reflektion över betraktarens position. På ett betydelsemättat vis aktualiserades här både den fysiska kroppens rörelse i tid och rum och det motsägelsefulla igenkännande som ofta skapas genom konstnärliga avbildningar av vardagliga föremål.
Den amerikanska konstteoretikern Rosalind Krauss har i sin analys av 1900-talets skulptur påpekat att popkonstens skulpturer ägde en koppling till performance. Ett exempel är Claes Oldenburgs avbildningar i textila material av saker som en toalett, ett badrumsskåp och en hög cigarettfimpar, ibland i monumentalstorlek. Dessa skulpturala avbildningar innebar ett iscensättande. Genom att inte hänvisa till något hinsides utan tvärtom insistera på en plats i verkligheten, i betraktarens fysiska erfarenhetsvärld, kom skulpturerna att få en teatral karaktär. Men upplevelsen av detta kan vara påträngande och obehaglig. Om Claes Oldenburgs skulpturer skriver Rosalind Krauss att ”though softened and veiled by irony, the relationship Oldenburg’s work has with its audience is one of attack”. Hon menar att skulpturerna är oroande på grund av att betraktaren görs varse att vad som påverkar vars och ens identitetsskapande och självförståelse inte är andra människor, utan objekt.
I Gunhild Vatns porslinsobjekt stegras intensiteten i relationen mellan människa och ting genom att de redskap som avbildas har konkreta funktioner i formandet och tuktandet av kroppen. I ett vidare sammanhang kan objekten också tolkas som metaforer för de alltmer välutvecklade teknologiska kontrollsystem som idag registrerar våra rörelser, vår kommunikation och vårt informationssökande. Insikten om att dessa delikata porslinsobjekt är subversiva, att de avtäcker maktutövning och kontroll, är överrumplande. [—]”